Jag tänker inte lägga så mycket krut på att berätta varför jag inte bloggat på över ett halvår, men nu är jag här igen. Tänkte istället berätta hur ovant det är att vara ensam hemma.
Sambon jobbar borta i en vecka och jag går omkring och låtsas att allt är som vanligt, men det funkar inte. Jag vet inte hur och vad jag ska äta, göra eller bete mej. Jag tänker att "vilken tur att det inte är permanent" Jag som alltid uppskattat mitt eget sällskap mest. Inatt drömde jag världens mardröm, som slutade med en rejäl mörker-rädsla och hjärtklappning.
Nu sitter jag och uppskattar sällskapet av tre 7-veckors kattungar som far omkring som studsbollar. När de inte somnar rakt upp och ner där de befinner sig. Nej nu ska jag fördriva tiden med nån timmes klädsortering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar