Efter min krock i vintras då jag fick blödningar i högerbröstet med lite knölar som följd har jag hållit lite koll på dem och upptäckt att en av knölarna inte gav med sig. Jag ringde bröstmottagningen och skulle nu äntligen på den rutinkontroll jag trodde/intalade mej att det skulle bli. Sambon blev under natten före urförkyld och följde på inrådan av mej inte med.
Jag åkte ner till Gävle i god tid. Läkaren bad mej klä av mej på överkroppen och började känna igenom mina bröst. Jag märker liksom hur han tystnar och börjar mumla för sig själv. Jag känner i en stöt i hela kroppen att når är fel. Han skickar mej till mammografi och ultraljudsundersökning. Läkaren som gjorde ultraljudsundersökningen blev plötsligt tyst och fokuserad. Då brast det för mej och tårarna börjar rinna. Jag visste genast hur det stod till. Jag fick återigen sitta i väntrummet. Tårarna droppade där jag satt bland alla mammografi-kunder.
Läkaren kallade åter igen in mej till sej. Han sade helt frankt att "ja, tyvärr ser jag ju att du har en elakartad tumör i ditt bröst." Jag hör honom, men långt bort genom minna tysta tårar. Han berättar att de slutgiltliga proverna kommer nästa vecka och att vi kommer att planera operation och annan behandling då. Han ber mej sitta ner i väntrummet för att få en tid, tar mej i hand och skickar ut mej. Jag får sitta i väntrummet (fortfarande med en massa andra patienter) och vänta på receptionssköterskan. När hon kommer efter tio minuter ber hon mej genast att komma in i hennes rum. Hon ber mej sitta ner och ger mej en stor varm kram. Hon pratar lugnt och medkännande med mej. Jag fick en tid nästa vecka och så var det dags att åka hem.
Hemfärden gick genom ett draperi av tårar. Hemma mötte en förtvivlad sambo. Vi åker och köper smågodis, läst, snacks och kinamat. Sen sitter vi i soffan hela kvällen och bara sitter. Vi pratar inte så mycket för än finns inte så mycket att prata om. Världen har ju bara stannat ett tag.
Nu gäller det att ta sej till nästa veckas läkarbesök. Problemet nu är ju att så länge man inte vet nånting är ju de värsta scenariot som snurrar. Nu har jag ringt nära och kära och det är bara att låta livet börja krypköra lite framåt igen. Men med samma ångande fart och i samma riktning kommer det aldrig att färdas igen. Köp ett rosa band hörrni!!
