Mardröm

Drömde att jag körde våran Svarta Dodge som cykeltaxi. Jag satt fram och trampade. Tre utländska killar hoppade in och skulle bara en kort bit runt ett köpcentrum till en busshållplats.

Till att börja med körde jag för fort (trampade!!) i en kurva och åkte över trottoarkanten så det skumpade rejält. Sen gjorde jag fel hela tiden. Jag försökte intala mej att "det kan väl inte vara så svårt att köra ordentligt", men jag blev bara nervösare och gjorde allt fel. Jag kom in på gator som slutade i trappor så jag fick vända, jag kom in på gator som blev för smala, jag valde fel väg, jag kom plötsligt in på inomhusgator i gallerian, jag körde på en stolpe, jag såg min son på ett övergångsställe och höll på att köra in i bilen framför när jag skulle vinka på honom, kort sagt gick allt fel. Plötsligt var Dodgen nån slags cykeltaxi och jag kom till en backe där jag förstod att jag inte skulle orka trampa upp och jag funderade om det skulle se illa ut om jag gick av och sköt cykeln upp för backen. Jag gjorde det ändå för jag hade inget val.

Hela tiden var mina passagerare mycket ironiska och gnällde. När gatan jag åkte på plötsligt slutade i en vändplats, stoppade jag taxametern som stod på 193:-, vände mej om och sa "det här går ju inte så bra, jag tror vi stannar här, jag vet inte vad som hänt, jag har ju kört här i tre år". Då säger en av passagerarna "Ja, men det är väl inte så lätt att vara kvinna i trafiken".

Då blev jag rasande och sa åt dom att kliva av. Innan de hunnit säga något mer eller betala rivstartade jag och åkte därifrån full av skam. Jag tänkte att om de inte behöver betala kanske de blir lite gladare.

Då vaknar jag och känner mej helt misslyckad som människa och den känslan höll i sej ett bra tag, men jag var oerhört glad över att det var en dröm.

SantaMaria-bröd

Ikväll gjorde jag något som jag inte har ätit sedan jag var liten. Min mamma gjorde ofta SantaMaria-bröd. Jag tror de hette så för att kanelen var av märket SantaMaria.

Man tar sött, slätt vetebröd och steker guldbruna i smör. De ska bli lite knapriga. Sedan doppar man dem i en blandning av kanel och socker och Voilá; SantaMaria-bröd. Lika gott varma som kalla.

Ledsen

Fick besked idag att en kompis och arbetskamrat hade somnat in. Hennes kropp slutade kämpa emot till slut.

Jag kom då att tänka på när jag skulle berätta för en annan sörjande vän hur jag ser på sorg.

Jag ser på hela ens tillvaro som ett hus med olika rum. När man mister någon blir saknaden och minnena placerade i ett rum. Man inreder med minnen, bilder och kanske personen själv.

Till detta rum kan man gå när man vill. Man kan slå sig ner och bara ta in allt och kanske gråta eller bara minnas. Det praktiska är också att man kan gå ut ur rummet och varsamt stänga dörren. Man har hela tiden kvar rummet, men man måste inte vara där jämt. Ibland kan man går förbi rummet av en händelse och väldigt oväntat drabbas av hågkomster och vetskaper. Att inte jämt vara i rummet är bra, man har ju så många andra rum att bry sig om. Barnrummet, arbetsrummet osv.

Vårda alla dessa rum, så blir huset friskt. Vissa rum är ibland väldigt kaotiska och antingen stänger man dörren eller tar itu med en rejäl röjning. Vissa rum kan man också bjuda in andra i och visa dem runt och dela funderingar, men vissa rum är bara ens egna.

Det värsta är när folk bara rusar in i nån av ens rum utan att knacka, höjden av fräckhet. Var väldigt mån om att själv styra över ditt hus. Låt ingen tala om för dej hur du ska inreda dom och ha åsikter om hur ofta du vistas i respektive rum. Vissa rum måste man t.o.m låsa för att de inte ska ta över.

Tittut

Jag tänker inte lägga så mycket krut på att berätta varför jag inte bloggat på över ett halvår, men nu är jag här igen. Tänkte istället berätta hur ovant det är att vara ensam hemma.

Sambon jobbar borta i en vecka och jag går omkring och låtsas att allt är som vanligt, men det funkar inte. Jag vet inte hur och vad jag ska äta, göra eller bete mej. Jag tänker att "vilken tur att det inte är permanent" Jag som alltid uppskattat mitt eget sällskap mest. Inatt drömde jag världens mardröm, som slutade med en rejäl mörker-rädsla och hjärtklappning.

Nu sitter jag och uppskattar sällskapet av tre 7-veckors kattungar som far omkring som studsbollar. När de inte somnar rakt upp och ner där de befinner sig. Nej nu ska jag fördriva tiden med nån timmes klädsortering.