Ledsen

Fick besked idag att en kompis och arbetskamrat hade somnat in. Hennes kropp slutade kämpa emot till slut.

Jag kom då att tänka på när jag skulle berätta för en annan sörjande vän hur jag ser på sorg.

Jag ser på hela ens tillvaro som ett hus med olika rum. När man mister någon blir saknaden och minnena placerade i ett rum. Man inreder med minnen, bilder och kanske personen själv.

Till detta rum kan man gå när man vill. Man kan slå sig ner och bara ta in allt och kanske gråta eller bara minnas. Det praktiska är också att man kan gå ut ur rummet och varsamt stänga dörren. Man har hela tiden kvar rummet, men man måste inte vara där jämt. Ibland kan man går förbi rummet av en händelse och väldigt oväntat drabbas av hågkomster och vetskaper. Att inte jämt vara i rummet är bra, man har ju så många andra rum att bry sig om. Barnrummet, arbetsrummet osv.

Vårda alla dessa rum, så blir huset friskt. Vissa rum är ibland väldigt kaotiska och antingen stänger man dörren eller tar itu med en rejäl röjning. Vissa rum kan man också bjuda in andra i och visa dem runt och dela funderingar, men vissa rum är bara ens egna.

Det värsta är när folk bara rusar in i nån av ens rum utan att knacka, höjden av fräckhet. Var väldigt mån om att själv styra över ditt hus. Låt ingen tala om för dej hur du ska inreda dom och ha åsikter om hur ofta du vistas i respektive rum. Vissa rum måste man t.o.m låsa för att de inte ska ta över.