Martyrfällan

Jag har hamnat i martyrfällan. Det innebär att jag älskar att tycka synd om mej själv. I alla möjliga lägen. Jag älskar att "uppoffra" mej. Göra saker som jag inte tycker att jag borde göra själv och njuta av det eftersom det innebär att jag tror att nån ska tycka synd om mej som är så uppoffrande. Om jag ska ta ett exempel så kan det vara så här: jag kan tycka att min sambo ska hjälp till med något. Han ser inte själv att jag vill det och jag säer inget utan gör allt själv med sammanbitna tänder. Vill att han ska se att jag "lider" och gör för mycket.

Jag har börjt inse det vansinniga i det hela och det hela är mycket bättre nu. Jag kommer ihåg en sak i somras. Vi hade precis lagt om taket, men det var en liten bit plåt kvar att lägga i hörnet. Det blir busväder med spöregn och jag ringer hem från jobbet och ber sambon fixa det. Jag kommer inte riktigt ihåg hur samtalet faller sig, men jag får uppfattningen att sambon inte vill göra det. Jag sitter då och tycker synd om mej själv. jag kommer hem på kvällskvisten och demonstrativt börjar jag slita i plåtar utan att gå in först, jag klättrar upp på taket och för så mycket oväsen jag kan för att visa att jag uppoffrar mej. Väl upp på taket upptäcker jag att sambon redan fixat plåten. Då känner jag mej jättedum. Så jag jobbar verkligen med problemet, men känslan när man uppoffrar sej är skön. Lite som när man rymde hemifrån när man var liten, man njöt när man tänkte på hur saknad man skulle bli.

Jag kommer t.o.m ihåg första "martyrspelet". Jag tror att jag var runt 6 - 7 år. Mamma och pappa hade åkt på "Vesper" (en slags kortare gudstjänst kl 19) De gjorde de ganska ofta så jag tror inte att de var första gången. Jag fick vara ensam hemma. Jag tittade på TV och det handlade om krig, jag tyckte det var hemskt, men istället för att stänga av låtsades jag fastna i resåren i en säng. Vi hade TV i sovrummet, och sängarna hade nån slags breda gummiresårer i rutmönster och där lyckades jag skruva ner rumpan och låtsas att jag fastnat. Mamma och pappa skulle tycka så synd om mej när de kom hem; där satt jag fast i sängen och tvingades titta på otäcka program. jag minns inte riktigt vad som hände när de kom hem, men känslan när jag väntade på "tycka-syndet" var skön. Jag vet inte om det var där jag började njuta av att tycka synd om mej själv, men kanske. Det enda jag vet är att jag är medveten om problemet jobbar stenhårt med att det inte ska drabba mina nära och kära. Jag tror t.o.m att det är mitt största problem med mej själv.

Så min uppmaning till mej själv: SLUTA TYCKA SYND OM DEJ. ANDRA HAR TROLIGEN INTE EN ANING OM VAD DU HÅLLER PÅ MED. SÄG VAD DU VILL STÄLLET FÖR ATT LIDA I DET TYSTA.

Dagens lärdom: Har du ett recept som fungerar så använd det istället för att bli nyfiken på nya. (bakade skorpor idag och det blev lite konstigt, fick lov att improvisera för att få dem som de brukar vara)