Natten rullar vidare/taxin gör det inte

Ja, vad ska man göra, man får blogga lite för att få natten att fortskrida. Vädret är -3 grader, vilket är ganska behagligt.

Nu är jag enda taxin i Söderhamn vilket känns ganska märkligt. Jag flyttade alltså hit till Söderhamn från Västerås för drygt ett år sedan och kan fortfarande tycka att det är märkligt. Inte att jag hamnade här för var ska man vara om inte hos sin älskling, utan mer att man faktiskt har bytt sitt "hemma" Från att ha bott i Västeråstrakten i hela sitt liv har man nu Hälsinglands berg omkring sej. Det är som om själen har svårare att flytta än kroppen. Själen flaxar lite vilset ibland och undrar vad som står på. "Vad gör du här" viskar den, "får du verkligen göra så här?" "Ska du inte ta och stanna kvar där du blivit placerad?"

"Nej", får jag säga då, jag bor där jag vill, inte var det förväntas av mej. Aha, den gamla klyschan: Förväntan. Vems? Troligen min egen som jag dock är snabb att klistra på andra. "Visst måste de tycka jag är galen som flyttar ifrån barn och vänner". Det är en fråga som jag ställer mej dagligen. Vad är svaret? Jag vet inte. Barnen kan man på nåt sätt aldrig flytta ifrån hur långt bort man än hamnar, men kärleken till en partner dör faktiskt av avstånd. Det är lite som att välja mellan pest och kolera. man saknar sina barn så det värker, men måste på nåt vis till slut ända välja partnern. Hur skulle det se ut om man klamrade sig fast vid barnen, de skulle troligen göra vad som helst för att skaka av sig greppet. Plantor ska inte stå i växthus för länge, de dör då, nej ut med dem i ljuset och vida världen så de får växa fritt. Ge dem bra jord att växa i bara så ordnar det sig.