Tragiska livsöden

Kör taxi ikväll. Får i uppdrag att hämta en person vid en av stadens restauranger. Det står en magerlagd man i femtioårsåldern som är lite slirig och väntar på mej. Han vill åka till en liten by strax utanför stan. Jag känner på mej att han vill prata, det ligger liksom i luften.

Han börajr berätta, han blev arbetslös för ett par år sedan och tyckte att det då lät som en bra idé att flytta in hos sin mor och far och hjälpa dom lite samtidigt som han fick ett billigare boende. Till en början gick allt bra. han fixa de och donade på huset. När hans far gick bort vid julen 08 började helvetet, hans mor blev mer och mer krävande. Hon blev elak och anmärkte på allt han gjorde. Modern var 80+. Ingenting han gjorde blev rätt och han fick skäll för allt. Hans yngre bror som bor söderut kommer och hälsar på ett par gånger om året. Då passar modern på att få honom att göra en massa saker på kåken etc, och det gör han ju gärna för att tysta det dåliga samvetet. När han sen åker tjarat modern och säger: "Tänk så mycket X kan göra, du skulle vara som honom".

Mannen berättar vidare att han troligen inte skrattat på två år. När han tittar på TV brukar han flabba till nån gång, men det når aldrig hjärtat säger han. Han sitter varje kväll framför TVn på sitt vindsrum och gråter, han tar ibland en promenad till macken och några gånger om året tar han taxi till stan och går ensam på restaurang och äter och dricker lite. Det lindrar för stunden, men sen är han lika ensam och ledsen igen. Enda gången han gläds är när han får gå till macken eller gå på skithuset. Modern gillar dock inte alls att han överhuvudtaget lämnar huset.

Jag frågar vad som skulle hända om han helt enkelt flyttade, men han säger att han inte har råd med eget boende, utförsäkrad som han är. Han ser absolut ingen utväg ur sitt erbarmliga liv.

Jag känner mej förtvivlad, man kan inget göra för att lindra hans smärta. Man är bara en människa som som hastigast passerar i hans liv. Man har lust att ta honom i hand och säga, kom med mig hem, jag tar hand om dej och ger dig nåt att skratta åt, men man får bara hoppas att han mår bättre av att prata ett tag. Han säger att han sitter och väljer mellan "kula och hagel", men lägger snabbt till att det gör han egentligen inte alls för han är inte en sådan person och jag tror honom. När jag stannar taxin (utom synhåll för modern) trillar tårarna på hans kinder. Vid sådana tillfällen både älskar och hatar jag mitt jobb. Han ber om ursäkt för att han upptar min tid och går iväg mot huset. Jag säger att ha ska ha det så bra och tycker att orden fastnar som ludd i munnen. Inget jag har att säga räcker liksom till.

Nu fick jag jobb igen. Vi hörs starx igen.