Jag och alla ni andra har säkert hört om krisen vid valet i Iran i samband med presidentvalet. Jag hörde två Iranska kvinnor diskutera det hela. Den ena berättade att hon varit med under kriser förut och kände igen hur alla slutade låsa sina dörrar. "Slutade låsa sina dörrar?" sade reportern, och jag tänkte likadant, hon måste ha sagt fel.
Men det visade sig att när det brakade loss och blev demonstrationer och uppror bland folket så började folk öppna sina dörrar dygnet runt. Detta berodde på att folk som själva inte kunde gå ut på gatorna öppnade sina dörrar så folk som protesterar på gatorna kunde vara säkra på att hitta någonstans att kunna smita in och gömma sig för polisen/statsmakten. Jag tänkte omedelbart att vi har det ganska skyddat i Sverige. Man har t.o.m. svårt att tänka sej in i detta problem, men samtidigt kände jag att det bevisar att människa har en inneboende solidaritet. Jag tänker på den urbra serien "Hemliga Armén" (alltså dramavarianten, inte pekkoralet Hallå, hallå) Den handlade om den franska motståndsrörelsen under andra världskriget och är helt suverän. Den sändes i slutet av 70-talet och är lite svår att få tag i, men jag hyr den på LoveFilm.com.
Tänk att det pågår sådana handlingar nu i Iran. Att erbjuda sin öppna dörr för en okänd landsman, skulle vi vilja det dygnet runt här i Sverige? Jag tror att vi är lite för rädda, naturligtvis beroende på att vi inte har upplevt nån större ofred. Våran otrygghet är snarare kopplad till hemmet och vi betalar dyrt för att hålla stängt och larmat hemma. Tänk så olika det kan vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar